Den hälsosamme ekonomisten

DEN HÄLSOSAMME EKONOMISTEN - EN BLOGG OM EKONOMI, POLITIK, TEKNIK

Den politiska diskussionen präglas i dag av rädsla för det främmande. "Främlingsrädsla" är ett mycket bättre begrepp än "främlingsfientlighet", för det säger mer om vad det handlar om. Ibland är rädslan befogad, ibland inte. På samma sätt är den vetenskapliga agendan fångad i vårt eget nationella perspektiv på världen. Det har skrivits hyllmeter om invandringens effekter på mottagarlandet, men väldigt lite om migrationens effekt på världsekonomin.

När ekonomer diskuterar frihandel är perspektivet i regel samhällets välfärd - inte de enskilda ländernas eller de enskilda branchernas. Därför är ekonomer i allmänhet för global frihandel. Men eftersom handeln med varor och tjänster i princip är helt fri finns det inte så mycket mer att göra. Visst, en helt fri handel skulle nog kunna höja världens BNP med några procent. Fast det handlar om förändringar på marginalen.

Elefanten i rummet är en helt annan typ av restriktioner - begränsningarna för människor att röra sig från samhällen som fungerar illa till samhällen som fungerar väl. Här talar vi om BNP-ökningar på mer än hundra procent om fler människor fick möjlighet att tillgodogöra sig de välfungerande institutioner som finns i de allra rikaste länderna.

Nationalekonomen Michael Clemens har i en vetenskaplig artikel i tidskriften Journal of Economic Perspectives försökt sammanställa olika beräkningar av kostnaden för migrationsrestriktioner i världen. Han konstaterar att 40 procent av invånarna i de fattigaste länderna helst skulle vilja flytta till ett annat (rikare) land om de fick möjlighet. I beräkningarna antas att ungefär hälften av ursprungsländernas befolkning flyttar till något rikare land.

Argumenten emot migration är av två slag. Det första är att emigration gör befolkningen i ursprungslandet fattigare. Men den vetenskapliga evidensen är klen. Det är fullt möjligt att det förhåller sig tvärtom, då stor emigration tenderar att öka det ekonomiska och intellektuella utbytet mellan avsändarlandet och mottagarlandet.

Det andra argumentet är att välfärden i mottagarlandet sjunker drastiskt. Men även här är evidensen skakig. Det finns lite som talar för att länder med liten immigration skulle klara sig bättre än länder med omfattande immigration. Och om man ska argumentera för migrationsbegränsningar på ekonomiska grunder är det nödvändigt att påvisa sådana effekter.

Naturligtvis påverkar utbudet av arbetskraft de genomsnittliga lönenivåerna. När kvinnor under 1960-talet började komma ut på arbetsmarknaden sjönk männens löner. Det är dock sällan man hör argumentet att kvinnor bör avstå från att arbeta, eftersom lönerna då blir högre för männen som redan befinner sig på arbetsmarknaden.

En kritisk faktor är frågan om hur produktiv en migrant blir i mottagarlandet. Det går att simulera utfall beroende på antaganden om allt från 20 procent till 100 procent av genomsnittet i mottagarlandet. Forskningen antyder att skillnader i genomsnittsproduktivitet mellan länder i huvudsak beror på landsspecifika faktorer - alltså till exempel kvaliteten på landets institutioner, som exempelvis rättsväsendet. En person som flyttar från ett fattigt land till ett rikt kan alltså i stor utsträckning tillgodogöra sig kvaliteten av de bättre institutionerna i det senare landet.

Begränsningen för migrationen mellan världens länder och svårigheten att utnyttja den ekonomiska potential som finns i att människor flyttar från dåligt fungerande länder till väl fungerande kan härledas till främlingsrädslan - en rädsla som kan vara mindre eller större i olika länder. Motståndet mot invandring kan förklaras rationellt av att ökad konkurrens om arbeten i mottagarlandet kan påverka lönerna för urinnevånarna, även om det i varje enskilt land naturligtvis finns en uppsjö av verkliga och angivna förklaringar .

Individer som räknar med att de har kunskaper som gör dem svåra att ersätta kommer inte att vara lika rädda för främlingarna som personer som till utbildningsnivå och produktivitet mer liknar immigranterna. Invandringsmotståndet är - mycket riktigt - betydligt starkare bland lågutbildade än bland högutbildade. Utbildningsnivån är också den bästa prediktorn för att någon ska rösta på ett invandringskritiskt parti. Detta kan jämföras med att sambandet mellan invandringen som sådan och stödet för invandringskritiska partier är mer oklart.

Det är alltså en kritisk grupp av väljare som lägger in sitt veto mot fri rörlighet för människor. Och det problemet är inte lika lätt att lösa som konflikten mellan branschintressen och samhällsnyttan av frihandel. Vore det bara för den högutbildade, högproduktiva, delen av befolkningen skulle vi redan ha en större grad av rörlighet. Det är de lågutbildade som inte är lika intresserade av konkurrens från resten av världen.

Så länge vi har demokrati kommer vägen mot en mer global värld att gå med myrsteg. Sannolikt kommer vi att öppna upp de rika delarna av världen först, för att därefter successivt öka migrationen - även från utvecklingsländerna. Vill vi gå snabbare fram måste vi på något sätt få med de lågutbildade på vagnen. Frågan om hur detta ska gå till är något som jag lär återkomma till.

Kommentarer till detta inlägg




























Fler inlägg ...