Den hälsosamme ekonomisten

::: Den hälsosamme ekonomisten - en blogg om ekonomi, politik och teknik :::

Läser just nu Challenging Institutional Analysis and Development: The Bloomington School. Mina tankar går därför till Bloomingtonskolan när jag läser Anders Björks debattartikel i dagens DN om regionfrågan. Han menar att sjukvården bör förstatligas, men länen behållas. Oklart varför.

Björk menar också att processen är odemokratisk - själv undrar jag om han kan peka på någon större förändringsprocess som präglats av demokrati? Det som präglar större förändringar är att de i regel genomförs kuppartat. När jag på Vårdanalys uppdrag studerade sjukvårdsreformer i fyra länder var det genomgående draget för reformerna att de genomförts abrupt och att någon stark person varit drivande. Att säga att en process ska genomföras demokratiskt är därmed detsamma som att säga att den inte ska genomföras alls.

Och det kanske är syftet. Regiondebatten är dock bara ett exempel på hur samhällsdebatten förs. Den präglas av anekdotisk bevisföring och egenintressen - förklädda till allmänintresse. Att större är bättre tas i regel som ett axiom, och där har Björk en poäng. Samma diskussion förekommer inför alla strukturrationaliseringar - från bildandet av Västra Götalands-regionen till sammanslagningen av Huddingesjukhuset med Karolinska. Sällan är det någon som vågar ifrågasätta i förväg - i efterhand frågar de sig varför ingen såg att projektet var idiotiskt.

För fakta finns ofta - såväl före som efter. Forskningen visar att större inte synonym till bättre. Min och Lars Söderströms rapport för Reforminstitutet tittade närmare på storlekens betydelse för sjukhus effektivitet. Evidensen för att större sjukhus skulle vara mer effektiva än små lyste med sin frånvaro. Och skulle man studera annan samhällsservice på samma vetenskapliga sätt som forskare har undersökt sjukhus är jag övertygad om att vi skulle få samma resultat.

John Maynard Keynes sade en gång att "... människor som tror sig tillämpa sunt förnuft är i själva verket slavar under någon mossig ekonoms teorier". Trots att vi tror oss tänka fritt är vi begränsade av hjärnans bristande förmåga att analysera komplicerade strukturer. Vi vill ha enkla modeller och vi vill helst välja en av dessa modeller för att förklara allt.

Diskussionen om vinst i välfärden är en av de arenor där modellernas anhängare stångar sig blodiga mot varandra. Konstigt nog faller det ingen in att båda sidor skulle kunna ha fel. Möjligen är varken marknadsmodellen eller planmodellen den bästa. Jag och Nils Karlson försökte påtala detta i DN för en tid sedan.

Men eftersom diskussionen är fastkörd i gamla hjulspår är det svårt att introducera nya perspektiv. Man måste göra människor medvetna om hur de själva tänker för att de ska kunna tänka nytt. Friedrich Hayeks stora bidrag till samhällsvetenskaperna var just detta - att göra oss medvetna om att vårt medvetande styr oss in på fel spår. Hayek lade fokus på marknaderna och dessas koordinerande förmåga. Och i stor utsträckning lyckades han. För även att få riktigt tycks ha greppat varför planeekonomier fallerar tycks de flesta nu eniga om de gör det.

Den gemensamma nämnaren för Bloomingtonskolan och Hayek är Michael Polanyi. Hayek återkommer många gånger till Polanyi, som i likhet med Hayek menade att positivismen ger oss en falsk känsla av att veta något. Om vi inte inser att vi är okunniga kommer vi med nödvändighet att dra felaktiga slutsatser.

Det vi kallar "kunskap" är inget annat än modeller - strukturer som beskriver världen. Tesen "offentlig sektor bör organiseras som en hierarki" kan tyckas oproblematisk, liksom tesen "offentlig sektor bör organiseras som en marknad". Ända tills vi börjar fundera över vad meningarna betyder. Vad är offentlig sektor? Ja, det är ett begrepp som omfattar tjänster som finansieras med skattemedel. Och vad är det som finansieras med skattemedel? Ja, det är vård, skola och omsorg, liksom försvar, polis, bibliotek och mycket annat.

Dessa tjänster har inte mer gemensamt än den mångfald av tjänster som produceras i den privata sektorn, som hårklippningar, bilreparationer, restaurangbesök eller flygresor. Ändå väljer vi att prata om offentlig sektor som ett koncept - en verksamhet som ska skötas antingen privat eller offentligt.

På samma sätt kan vi gå vidare med begreppen "privat" och "offentligt". Analyserar vi dessa begrepp ser vi att det inte finns några "privata" tjänster som inte samtidigt har ett offentligt regelverk. På samma sätt har nästan alla "offentliga" tjänster även privata inslag. Det privata skulle inte fungera utan offentliga inslag och det offentliga skulle inte fungera utan privata.

Friedrich Hayek kritiserade scientismen - teorin om att det bästa samhället kunde planeras fram med hjälp av det sunda förnuftet. Han fick aldrig uppleva den våg av marknadisering som ironiskt nog var en konsekvens av hans egna teorier. Köp-säljmodeller, internprissättning, försäljning av elbolag, med mera. Ironin är att dessa förändringar ofta präglas av en övertro på politikernas förmåga att planera fram en optimal struktur. Det socialism som Hayek kritiserat förbyttes i ett slags metasocialism - en marknadisering som i grunden byggde på ett socialistiskt tänkande. Gamla fungerande institutioner och arrangemang förkastades till förmån för rationellt uttänkta strukturer.

Hayek förutsåg inte den här utvecklingen - skulle han gjort det tror jag att han hade höjt ett varningens finger. Men parallellt med honom började Bloomingtonskolan sitt arbete med att analysera offentlig sektor. Vincent Ostrom utvecklade kritiken av trenden mot "rationella samhällsstrukturer" som präglade 60- och 70-talets USA. Varför all denna byråkrati och dessa dubbla beslutsstrukturer, frågade sig statsvetarna? Vore det inte bättre med ett politiskt centrum, en och samma huvudman för vård, skola, omsorg, polis?

Ostrom vände sig mot tanken på rationalisering och homogenisering. I grunden var hans argument snarlikt Hayeks argument för marknadsekonomi. Ostrom menade att produktionen av offentliga tjänster sker i samverkan mellan konsumenter och producenter. Att ersätta befintliga strukturer med en enhetlig modell riskerade att förstöra de mekanismer för feedback och lärande som präglar såväl offentlig som privat sektor.

Men eftersom Vincent Ostrom förstod att han inte skulle vinna mot modellerna utan vetenskapliga bevis påbörjade han arbetet med att analysera samhällsförvaltningen. För att bli framgångrik insåg han värdet av att använda nationalekonomernas verktyg - antaganden om substantiell rationalitet, nyttomaximering och fokus på individen. Detta blev utgångspunkten för Bloomingtonskolan - ett slags statsvetenskaplig motsvarighet till den österrikiska skolan.

Bloomingtonskolan gör ingen absolut distinktion mellan konsumenter och producenter. Tvärtom menar man att konsumenterna måste vara delaktiga i produktionsprocessen för att resultatet ska bli lyckat. För att skolan ska fungera bra krävs det en dialog mellan lärarna och föräldrarna. För att äldreomsorgen ska fungera väl är det viktigt med förtroende mellan omsorgens personal och de anhöriga.

Med förtroende blir allt mycket enklare. Då behövs inte kontroller och uppföljningar för att brukarna ska kunna var säkra på att omsorgen håller god kvalitet. Polisen kan i samverkan med medborgarna hantera lokala ordningsproblem. Men utan förtroende mellan välfärdstjänsternas utförare och deras brukare riskerar vi att parallella strukturer uppstår. Informella medborgargarden, anhöriga som tvingas ägna sin tid åt att kontrollera personalen på serviceboendet och barn som varken skolan eller föräldrarna har någon uppsikt över.

Man skulle kunna tro att Bloomingtonskolan är ett kredo för decentralisering av offentlig välfärd. Men det är fel synsätt. Det den pekar på är att förekomsten av flera parallella strukturer inte behöver vara ett tecken på ineffektivitet. Det kan tyckas ineffektivt att ha en lokal polisorganisation i varje buske - varför inte skapa en nationell polismyndighet som kan leverera ordning på ett betydligt mer effektivt och rationellt sätt? Men om det lokala ansvaret gör det möjligt för konsumenterna/medborgarna att ge återkoppling till polisen och möjlighet för polisen att få information som är nödvändig för att man ska kunna utföra sitt arbete, så är det inte säkert att en lokal lösning är mindre effektiv. Modellen måste utvärderas med beaktande av incitamenten som styr de personer som utför tjänsterna.

Visst, det går säkert att mäta antalet lagförda brott på central nivå och koppla någon form av prestationsersättning till detta. Men leder det till att vi får ett effektivare polisväsende? Snarare kommer man med sådana mekanismer riskera suboptimering. Fler lagförda brottslingar behöver inte betyda mindre brottslighet.

På samma sätt kan strukturen inom sjukvården leda till kostsam duplicering av sällsynta ingrepp. En påtvingad kommunalisering kan göra det svårt att utnyttja stordriftsfördelar. Vissa saker behöver hanteras på lokal nivå, medan andra uppgifter bör centraliseras.

Bloomingtonskolans perspektiv är sällsynt i svensk samhällsdebatt. Ändå är det i grunden inte mer komplicerat än att man på empirisk väg bör undersöka hur offentliga verksamheter fungerar innan man genomför stora strukturreformer. Kommunal eller statlig skola? Kommunal eller statlig polis? Regioner eller landsting?

Ett bra exempel på hur man kan gå tillväga tycker jag är Krister Thelin och Karl Svantemarks Timbrorapport om polisens organisation från 2004. I stället för att ta något för givet gör de internationella utblickar och jämförelser för att i möjligaste mån avgöra vilken struktur som är mest ändamålsenlig. Deras förslag är också intressant - låt kommuner inrätta en lokal polisverksamhet.

Bejakandet av mångfald, delaktighet för brukarna, öppenhet för nya lösningar och misstro mot homogena lösningar är Bloomingtonskolans recept för ett väl fungerande samhälle. Detta är inte värden som präglar svensk samhällsdebatt av i dag - snarare det motsatta: Bejakande av antingen marknad eller byråkrati, ett uttalat producentperspektiv, försvar av revir och en förkärlek för enhetliga och påtvingade lösningar.

Tror att Bloomingtonskolan skulle kunna göra samma nytta för debatten om samhällsorganisationen som den österrikiska skolan gjorde i planhushållningsdebatten. Men det är inte lätt att släppa invanda tankemönster. Det första steget är att vi erkänner för oss själva att vi inte vet så mycket som vi tror oss veta om hur samhället bäst ska organiseras.

Kommentarer till detta inlägg







Eftersom jag tycker att demografiska aspekter är alltför frånvarande i diskussionen om eurokrisen tänkte jag tillföra lite fakta. I diagrammet har jag korrigerat beräkningen av de olika euroländernas…

Kommentarer till detta inlägg












Läser i tidningen Journalisten om en infekterad arbetsrättslig konflikt på tidningen Kollega. Det intressanta med konflikten är att det är fackföreningen Unionen som äger tidningen. Det innebär att U…

Kommentarer till detta inlägg










Fler inlägg ...