Den demokratiska rasismen

Mailläckan från det demokratiska partiet i USA kommer att analyseras på tvären och längden. En av de mest intressanta sakerna som avslöjas är att ledande företrädare uttrycker sig på ett närmast rasistiskt sätt om partiets viktiga stödtrupper. I ett mail beskriver man latinamerikaner som "... de mest märkestrogna konsumenterna i värden" och konstaterar att "... när ett varumärke tappar [latinamerikanernas] lojalitet så återkommer de aldrig".

Man diskuterar att hela familjer gärna väljer samma varumärke [läs: Demokraterna] och att latinamerikaner är mottagliga för "storytelling". Med andra ord - de köper känslomässiga argument i större utsträckning än andra väljare.

Ett annat exempel är ett mail från kampanjveteranen Rebecca Christopher som skriver:

Hi everyone,

Attached is a script for a new video we’d like to use to mop up some more taco bowl engagement, and demonstrate the Trump actually isn’t trying.

Let me know if you have any flags and thank you!

Visst går det att bli upprörd över dessa halvrasistiska och väljarföraktande mail. Själv tycker jag mest det är intressant att utgångspunkten för partiets kampanj tycks vara kollektiv som hålls samman av ras, kön eller möjligen inkomst. 

Hillary Clinton och det demokratiska partiet använder fokusgrupper och opinionsmätningar för att splittra väljarna - för att bevisa för dem att Clinton är den enda som talar deras språk (i bildlig mening). Och då är det kanske inte så konstigt att de väljare som aldrig blir tilltalade - därför att de inte befinner sig i någon prioriterad grupp - till slut letar efter någon som talar deras språk. Nu har dom hittat en sådan politiker - han heter Donald Trump.

Jag tror det är svårt att förstå fenomenet Trump utan att studera hur den andra sidan använder ras, kön och inkomst för att splittra det amerikanska folket. "Black lives matter" är i den meningen en rörelse i tiden. Visst förekommer det onödigt polisvåld och visst kan det finnas skäl att protestera mot upplevd diskriminering - det jag tänker på är snarare frånvaron av dialog och analys. Att använda rasistkortet i tid och otid - oavsett om det är motiverat eller inte - leder till slut till en motreaktion.

Tänk tillbaka på valkampanjen 1980 mellan Ronald Reagan och Jimmy Carter. Reagan var en uttalad anhängare av öppenhet, marknadsekonomi och fri handel. Jimmy Carter hade något större fokus på sociala frågor, men delade de flesta av Reagans grundvärderingar. Debatten var i huvudsak baserad på ideer - inte klantillhörighet. Visst var polariseringen påtaglig även på den tiden, men klyftorna var i större utsträckning ideologiska. I dag är motsättningarna mer svåröverbryggade - baserade på ras, kön eller inkomst.

Har en känsla av att partistrategerna har en stor skuld till denna förändring. Det är personer som Rebecca Christopher som prioriterar intressen framför idéer, åsikter framför dialog och strategin framför det intellektuella utbytet. Som man sår får man skörda, heter det ju. Och Demokraterna har sått draktänder.

Kommentarer till detta inlägg