Den hälsosamme ekonomisten

DEN HÄLSOSAMME EKONOMISTEN - EN BLOGG OM EKONOMI, POLITIK, TEKNIK

Våra politiker verkar ha bestämt sig för att variationen i de nominella lönerna ska vara små. Eller, det är nog våra fackföreningar som bestämt detta - sedan har våra politiker anpassat sig. Problemet är att varationen i människors produktivitet är betydligt större. Och konsekvensen av att inte anpassa lönerna till produktiviteten blir brist på kvalificerad arbetskraft och överskott på okvalificerad.

Givet att variationen i lönerna är liten finns det bara ett sätt att mildra problemet. Det är att betala arbetsgivare för att anställa lågproduktiv arbetskraft.

Vi har nystartsjobb, lönebidrag, instegsjobb. Det gemensamma för dessa jobb är att det offentliga betalar arbetsgivare för att anställa lågproduktiva och låtsas att de är högproduktiva. Men jag tror inte att det här systemet kommer att fungera om andelen som behöver subventionerade anställningar börjar närma sig hälften av arbetskraften.

Vi är inte där än, men vi kommer att hamna i en sådan situation. Tanken med nystartsjobb - i den mån de fungerar - är i grunden att de personer som får jobben en dag ska komma upp i samma produktivitet som de högproduktiva. Men jag tror vi måste inse att detta mål inte kommer att nås. Och då kommer nystartsjobben bli ett slags andra klassens arbetsmarknad - där arbetsgivare måste avskeda arbetstagare så fort de börjar bli varma i kläderna.

Den svenska modellen måste byggas om. Målet om begränsade inkomstskillnader behöver inte skrotas helt, men vi måste släppa tanken om att det är bruttolönen som ska vara lika för alla. I stället kan man utgå från att individen ska vara garanterad en viss miniminivå. Och med en helt fri lönesättning i övrigt kan relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare förenklas - ungefär som relationen mellan uppdragstagare och uppdragsgivare ser ut på konsultmarknaden.

Genom att lyfta ansvaret den sociala tryggheten från arbetsgivaren till staten kan trösklarna på arbetsmarknaden filas ner så mycket att alla kan beredas sysselsättning. Lönen blir en förhandlingssak mellan arbetstagaren och arbetsgivaren. Naturligtvis kan man ha kvar regler om arbetsmiljö och annat - det finns trots allt en del farliga arbetsplatser och arbetsuppgifter. Men tanken om att arbetsgivaren ska stå för merparten av den sociala tryggheten är förlegad och en orsak till att skillnaden i arbetslöshet mellan etablerad och oetablerad arbetskraft ökar.

Motståndet mot att individualisera trygghetssystemet är stort - från såväl politiker som från fackföreningar. Fackets roll är att pressa fram förbättringar av arbetsvillkoren från arbetsgivarna. Men om det är staten som är motparten blir facket bara en onödig mellanhand mellan väljarna och deras folkvalda.

Förr eller senare kommer vi att ta det här steget - trots att fackföreningarna sprattlar emot. Kostnaden för den svenska modellen kommer med tiden att bli alldeles för stor och klyftorna för djupa. En dag är vi alla konsulter som får betalt för vad vi utför - och inte baserat på hur många timmar vi vistas på ett visst ställe. Förändringen kommer att frigöra tid och öka produktiviteten, även om vi säkert inte kommer att se detta i mått som "antalet arbetade timmar" - den variabel som politikerna försöker maximera i dag.

Därför är det viktigt att tänka på att välfärden inte är avhängig hur många timmar vi arbetar, utan av det som vi gör under de timmar som vi arbetar. Det är inte ens säkert att vi i framtiden på ett meningsfullt sätt kommer kunna skilja mellan arbete och fritid. För egen del känns det som om jag redan är där - får allt svårare att skilja på fritid och arbete, eftersom arbetet är min hobby och fritidsintressena mitt arbete.

Kanske kommer arbete i framtiden att definieras som de aktiviteter någon annan råkar vara villig att betala för? Men för att göra det möjligt att arbeta på det sättet måste normen om 40 timmarveckan bort. Veckan består bara av aktiviteter - sådana som man kan ta betalt för och sådana man inte kan ta betalt för. Och eftersom människor har olika stor andel aktiviteter som andra vill betala för behövs något slags utjämningssystem - se det gärna som en kombination av en försäkring och ett skyddsnät. Det vi inte behöver är myndigheter som talar om för oss hur vi ska leva våra liv och intresseorganisationer som talar om för oss hur mycket vi får ha i lön.

Kommentarer till detta inlägg




























Fler inlägg ...