Så här ser en no-go-zon ut

Läser artikel i Svenska Dagbladet om Chicago och stadens sociala problem. Bortsett från att rubriken är ett klickbete - jag ser inte riktigt var Facebook kommer in i diskussionen - är beskrivningen av problemen intressant. Särskilt statens tendens att backa ur när situationen blir alltför besvärlig:

"Mellan januari och mars 2015 stannade och kroppsvisiterade polisen i Chicago 157 346 personer som man ansåg betedde sig misstänkt. I år föll den siffran till 20 908, en minskning med 86 procent. 'Ingen vill bli nästa stora Youtube-film', säger en vit polis vi talar med i en annan del av staden. Vissa anklagar därför polisen för att helt ha gett upp de svarta och latinamerikanska områdena."

Jo, så är det. När polisen inte har tillräckligt stöd av allmänheten backar den helt enkelt ur. För vem vill försvara ordning och trygghet och uppsidan av arbetet är obefintlig och nersidan att man hamnar på YouTube.

Tänker på bilderna av ordningsvakterna som ingrep mot en nioåring på Malmö central för en tid sedan Nu var han väl något äldre, men vakterna blev omedelbart rikskändisar. Jag tror inte för ett ögonblick att de tog till mer våld än situationen krävde. Visserligen var vakterna i detta fall fysiskt överlägsna och bilden som kablades ut var på vuxna människor som slog små barn. Men hur skulle du själv hantera situationen - om du inte vill riskera att skada barnet och därför på något sätt måste hålla fast vederbörande?

I stället för att fråga oss hur vi löser sociala problem i Sverige skulle vi kunna fråga oss hur vi hamnar där Chicago är i dag? Jag tror att det är fyra faktorer som är nödvändiga. För det första en situation där knarkförsäljning är det bästa, och kanske enda sättet, att tjäna pengar för ungdomar. För det andra en ängslig allmänhet som automatiskt tar ställning mot polisen - trots att de själva tillhör en helt annan samhällsklass än de som drabbas av gängkriminaliteten. För det tredje ett samhälle som gör det möjligt - eller till och med uppmuntrar -  välbärgade medborgare att välja bort samhällsproblemen. Och för det fjärde en polismakt som inte har tillräckligt med resurser för att kunna "ta över" ett område där utvecklingen gått överstyr.

Så - hur vänder vi utvecklingen? Jag tror att en ny narkotikapolitik där man ser missbruk mer som ett sjukdomstillstånd än som ett problem som ska lösas genom att man spärrar in knarkare i fängelse är en pusselbit. En annan del är att ta tag i arbetsmarknaden och den tudelning som uppstår på grund av LAS. Ska arbetsgivare vara villiga ta risken att anställa någon som har sociala problem måste de samtidigt ha möjlighet att ge feedback om relationen arbetsgivare-arbetstagare inte fungerar. För det tredje bör vi på olika sätt uppmuntra barn från socialt utsatta grupper att välja de skolor där barnen med välbärgade föräldrar går. Då kan vi inte ha ett system där man ställer barnen i kö till populära friskolor från två års ålder eller där skolvalet baseras på var man bor. Och givetvis måste den svenska polisen ha ungefär lika mycket resurser som i andra europeiska länder.

Det finns inte en enda lösning om vi vill undvika att hamna där Chicago är i dag. Men jag får konstatera att - om vi vill hamna där - så gör vi allt rätt.

Kommentarer till detta inlägg