Den hälsosamme ekonomisten

::: Den hälsosamme ekonomisten - en blogg om ekonomi, politik och teknik :::

Möjligheten att teckna avtal är central för marknadsekonomin. Men lika viktiga - och betydligt mindre diskuterade - är principerna som reglerar vilka avtal som är skäliga och inte. Med aktiebolagen - limited liability - infördes en ny princip. Principen är att den som lånar ut till ett aktiebolag kan få tillbaka sina pengar i den mån det finns några pengar.

Samma princip bör enligt min mening gälla privatpersoner. Att det ännu inte finns ett tydligt regelverk på detta område i vårt land kan delvis skyllas på att vi haft ett väldigt starkt socialt skyddsnät. Men i takt med att informationstekniken gör kreditgivning enklare kommer problemet med evighetsgäldenärer att bli allt större.

Människor sätter sig i skuld för att köpa hus och bilar och båtar. De flesta klarar av att betala tillbaka, men många gör det inte. Kreditföretaget Klarnas VD uttalade en gång att den bästa kunden är den kund som inte betalar. Och så är det. De svenska lagarna tillhör de hårdaste i världen och rätten står i regel på kreditgivarens sida. Det är enkelt att ingå avtal, det är enkelt att mäta ut tillgångar och skyldigheten att ifrågasätta ligger hela tiden på låntagaren.

När låntagaren väl hamnar på obestånd är det högst oklart när och om skulderna överhuvud taget skrivs av. Skuldsaneringslagen är högst restriktiv.

När det gäller försvaret av låntagares rättigheter räknar jag inte med något stöd från borgerliga debattörer. Därifrån är den reflexmässiga reaktionen pacta sunt servanda - avtal ska hållas. Men den principen kan aldrig genomsyra samhället fullt ut. Till exempel låter vi inte människor svälta ihjäl bara för att de fattat dumma beslut.

Däremot låter vi dem leva på existensminimum resten av livet bara för att de begått ekonomiska misstag någon gång i livet. Det kan handla om att någon har gått i personlig borgen för ett företag eller skiljt sig eller något annat.

Som privatperson är man just privatperson. Var och ens kreditvärdighet kommer på sikt att vara relaterad till den förväntade livsinkomsten. Att man då som privatperson skulle kunna låna tio miljoner förefaller helt absurt. De flesta privatpersoner tjänar inte mycket mer än så under sin livstid. Så hur kan man sätta hela sitt liv i pant - det är ungefär som att sälja sig själv som slav till banken.

Jag förväntar mig inte att borgerliga politiker kommer att hantera detta problem. Men jag tror att - eftersom vi nu har en vänsterregering - skulle den ta chansen att göra en rejäl översyn av lagarna som rör kreditgivning och kreditupplysning. Börja med att reglera mikroupplysningar. Det kan inte ha varit lagstiftarens intention att företag ska kunna kringgå kreditupplysningslagen genom att inte kalla det kreditupplysning. Samma sak gäller andra uppgifter som hämtas ur offentliga register.

En annan åtgärd som regeringen bör diskutera är att införa en strikt preskriptionstid för personliga skulder. Med en preskriptionstid för privatpersoner på fem år skulle benägenheten att ge ut krediter till höger och vänster minska. Detta bör förstås gälla även bostadslån - där är själva objektet säkerhet. Efter fem år skrivs skulden av och kreditgivaren står för kostnaden.

Detta är två förslag som skulle bromsa utvecklingen mot ett modernt statarsamhälle. Som Copyriot konstaterar är färden mot statarsamhället inte bara ett svenskt fenomen. Men det kommer att bli betydligt värre här och snabbare, eftersom vår lagstiftning är extremt gynnsam för kreditgivarna.

Det finns redan en utredning om dessa frågor av Anna Hedborg. Ta den och gör något bra av den, även om jag tycker att utredningens förslag var lite tama.

Kommentarer till detta inlägg



























Fler inlägg ...