Föreställningar om rationalitet hinder för rationell politik

23 Jul 2014

I dag krävs betydligt mindre insatser för att rädda en människa från att begå självmord än för att rädda en människa från att omkomma i trafiken. Det vore kostnadseffektivt att satsa lite mer på effektiv psykiatrisk vård och lite mindre på vägräcken - om man nu anser att alla liv är lika mycket värda. Därför finns det all anledning att fråga sig varför prioriteringarna ser ut som de gör. Fördomar och missuppfattningar om psykisk sjukdom gör att verkningsfulla åtgärder avfördas som "onaturliga" och manipulation av det mänskliga psyket.

Verkligheten är att hjärnan är en kroppsdel, vilken som helst. Obalanser när det gäller hjärnans signalsubstanser kan och bör behandlas. Det finns inget naturligt med de tillstånd som leder till självmord. Om man behandlar högt blodtryck för att undvika stroke bör man förstås även behandla depression för att undvika självmord.

Det enda speciella med hjärnan är att personligheten sitter där. Och personligheten kan förändras på kemisk väg.

Men samhället och samverkan mellan människor bygger på föreställningar om rationalitet och förutsägbarhet. Allt som förändrar det mänskliga psyket - det må vara narkotika eller läkemedel - är därför omgärdat med starka tabu. Dessa tabu påverkar synen på såväl behandling mot psykisk sjukdom som narkotikapolitiken. 

Hela vårt system för mänsklig samvaro bygger på ett antagande som ofta inte är uppfyllt - vare sig när det gäller personer med beroendeproblematik eller när det gäller personer med svår psykisk sjukdom. Precis som när vi ekonomer antar att människor i allmänhet är rationella antar politikerna att socialpolitiken kan utgå från axiomet att människor agerar i sitt eget intresse.

Men riktigt så enkelt är det inte. Precis som det i nationalekonomin finns behov av tydliga undantag från principen om rationalitet finns det i socialpolitiken behov av tydliga undantag från principen om att människor kan styras med tydliga regler - handling och konsekvens. När motivationen att agera rationellt saknas är den första åtgärden att återskapa den förmågan. Detta kan kräva undantag från de principer som normalt styr mänsklig samvaro. Utan dessa insatser är det fruktlöst att vädja till en rationalitet som för tillfället inte existerar.  Det är - som någon uttryckte saken - som att försöka valla en flock katter.

Botemedlet mot fördomarna mot psykiatrin är ökad kunskap om hur hjärnan fungerar. Vi behöver en ny upplysningsperiod - men denna gång inte om hur världen ser ut utanför oss själva, utan om hur vi själva fungerar innanför skalet. Det största hindret för att rädda fler människoliv - i psykiatrin och i narkotikapolitiken - är tyvärr fördomar och missuppfattningar om hur vi själva fungerar.

DN1 DN2 GB 

Kommentarer till detta inlägg







Fler inlägg ...