Den hälsosamme ekonomisten

::: Den hälsosamme ekonomisten - en blogg om ekonomi, politik och teknik :::

En vanlig missuppfattning bland icke-ekonomer är att man kan lösa kortsiktiga ekonomiska problem genom att förbättra produktiviteten. Vi hör ofta tankar om att vi måste stimulera nyföretagande och innovationer som ett medel för att lyfta tillväxten på kort sikt. Tyvärr är det inte riktigt så enkelt. Åtgärder som på sikt gör att ekonomin skapar mer värde leder ibland på kort sikt till att antalet arbetade timmar minskar. Och antalet arbetade timmar är i allt väsentligt den faktor som styr ekonomins utveckling på upp till tjugo års sikt.

Under en så kort tidsrymd hinner väldigt lite hända med institutionernas kvalitet. De flesta av de storföretag som svensk ekonomi hämtar sin styrka ifrån grundades i början av förra seklet. De har sedan dess utvecklats på olika sätt och bygger i allt väsentligt på det humankapital och det kunnande som har ackumulerats under mer än hundra år.

Kapitalskatterna, rättsväsendet och regelbördan påverkar institutionernas kvalitet och därmed produktiviteten. På sikt. Men om en förbättring i någon av dessa faktorer inte samtidigt påverkar antalet arbetade timmar i ekonomin kommer det inte att hända något de närmaste åren.

Det är därför notoriskt svårt att få politikerna att arbeta med de långsiktiga frågorna. För trots att institutionerna är avgörande för Sveriges långsiktiga framgång är en förbättring av företagsklimatet inget som dagens politiker nödvändigtvis själva kommer att dra nytta av. Endast om förändringen påverkar antalet arbetade timmar lär den märkas under en mandatperiod.

Förutom politiska åtgärder finns det andra faktorer som påverkar antalet arbetade timmar. Nativitet och migration är två sådana. Ett land med låg nativitet kommer med tiden att få en allt större andel äldre i förhållande till den yrkesverksamma befolkningen. Det är därför ödesbestämt att Spanien, Italien och Grekland kommer att ha en låg tillväxt under åren som kommer.

Med en nativitet på 1,3 är det omöjligt att åstadkomma en god tillväxt. Möjligen kan länderna kompensera genom att ta emot arbetskraft utifrån, men detta förutsätter att deras ekonomier är tillräckligt flexibla. Det är dom inte - bland annat eftersom alla de tre länderna ingår i eurosamarbetet.

Figuren ovan visar hur produktionen per arbetad timme har utvecklats under 40 år i några utvalda länder. Måttet är procentuell förändring av produktion i köpkraftsjusterade US-dollar under fyra tioårsperioder. Det motsvarar utvecklingen av nominell köpkraftsjusterad BNP under samma period.

Det slående är hur likartad utvecklingen är i dessa länder. Och det är inte de ekonomier som man normalt pekar ut som mest dynamiska som har de högsta staplarna. Notera att Sverige slår USA och att Japan i sin tur slår Sverige. Detta trots att Japan i princip haft nolltillväxt de senaste 20 åren.

Mot bakgrund av dessa fakta var det kanske inte så konstigt att Alliansen satsade på sysselsättning i stället för produktivitet i valet 2006. Det är bara länder som hittar olja (Norge), lockar till sig kapital (Luxemburg), startar från en låg nivå (Korea) eller hittar en kombination av dessa metoder (Irland) som klarar av att övertrumfa den järnhårda produktivitetslagen - att produktivitetstillväxten förändras väldigt lite från ett år till ett annat.

Ser vi det på sikt kan skillnaderna däremot bli stora och det har därför betydelse om ett land satsar på tillväxt eller inte. Vi har ett naturligt experiment i Korea. Nordkorea svälter, medan Sydkorea har växt explosionsartat och producerar i dag 32 US-dollar per arbetstimme. Det beror inte på att man arbetar mer än i Nordkorea, det beror på att man arbetar effektivare. Men det är ändå en lång väg kvar till Belgiens 66,5 eller Frankrikes 62,7. Jo, dessa två ekonomier - som inte brukar räknas till de mer dynamiska - producerar faktiskt dubbelt så mycket som en av världens främsta tillväxtekonomier.

Att BNP i Sydkorea ändå börjar närma sig europeiska nivåer beror på att man arbetar fler timmar per person, börjar arbeta tidigare, har en yngre befolkning och går i pension senare. De belgare och fransmän som råkar befinna sig på arbetet gör däremot ett förbaskat bra jobb och kompenserar därför för sina landsmäns lättja.

Att länderna klarar sig bra - trots få arbetade timmar - kan förklaras av de företag och den kunskap som har byggts upp under generationer. Det är därför som vi för våra folkvalda bör påpeka värdet av fungerande institutioner och ett bra företagsklimat. Vi kanske inte märker effekten av en politik som gynnar företagande och kunskapsuppbyggnad förrän efter 20 år. Men när vi väl gör det kan vi fortsätta att dra nytta av den i minst 20 år till. Precis som Belgien och Frankrike har gjort - och deras politiker har faktiskt råd att klanta till det under några år till.

Kommentarer till detta inlägg



























Fler inlägg ...