Ångest via ombud

27 Jul 2014

Båda dessa romaner kan sägas illustrera det tomrum som tycks ha infunnit sig för den svenska medelklass som under de senaste åren har befunnit sig på toppen av både livets och samhällets pyramid. Det är som att den klassiska litterära traditionen att demaskera den självgoda medelklassen just i år har fått en politisk klangbotten, märkbar i den mättnad på Alliansens politik som syns i alla opinionsundersökningar. Det är inte längre missunnsamma litteratörer som har hittat på medelklassens känsla av meningsförlust, den kommer inifrån.

Citatet ovan är hämtat från Björn Wimans recension i DN om två böcker som försöker fånga medelklassens ångest.

Sannolikt finns det människor i den lyckade medelklassen som har ångest. Men är ångesten större i medelklassen än hos kultureliten?

Jag ställer mig tvivlande till det. Min bild är att skapande människor, konstnärer exempelvis, i större utsträckning drabbas av existensiell ångest än människor som arbetar med logiska samband, till exempel programmerare. Kliniska försök visar också att inaktivering av höger hjärnhalva leder till skratt och glädje, medan inaktivering av vänster hjärnhalva är kopplad till ångest och oro.

Detta talar emot tesen att den profana medelklassen - som undviker att grubbla över meningen med livet och glädjer sig över RUT-avdrag och sänkt skatt - skulle vara mer benägen att drabbas av ångest än andra. 

Andra faktorer kan förstås spela in. Forskningen visar att personer med barn är marginellt mindre lyckliga än de som inte har barn. Detta vägs dock upp av tillgång till pengar och sex, som enligt undersökningar höjer lyckonivån. Medelklassen har ofta både barn och pengar och det kan tänkas att dessa faktorer tar ut varandra. Sex kan det väl vara både si och så med. Så sannolikt är medelklassen - med eller utan jobbavdrag - ungefär lika lycklig med sin situation som andra grupper.

Men varifrån kommer då detta fokus på medelklassens förmodade ångest? Antagligen beror det på att kulturpersoner som Björn Wiman själva upplever en tilltagande ångest över medelklassens profana och ytliga liv. En ångest som sedan projiceras på medelklassen. 

Men den verkliga medelklassen - i Täby - bryr sig inte så mycket om kulturelitens ångest. De ansar sina tujor i sina medelklassträdgårdar, lyckligt omedvetna om att de egentligen borde känna lika mycket ångest över sitt liv och leverne som kulturvänstern.

DNDN2  

Kommentarer till detta inlägg







Fler inlägg ...