Inflationen är politiskt bestämd

Carmen Reinharts och Kenneth Rogoffs bok "This time is different" handlar om ekonomiska kriser förr och nu. Titeln syftar på att varje kris brukar föregås av att allmänheten intalar sig att ekonomiska samband ser annorlunda ut än vid den förra krisen.

Ett mantra som ofta hörs är att den tekniska utvecklingen förändrat samhället i grunden och gör att vi aldrig kommer tillbaka till det normala. Det "normala" kan till exempel vara att högt upptrissade bostadspriser förr eller senare vänder nedåt eller att inflationen sett över en längre tid varierar påtagligt.

Vilken är den bästa prediktorn för inflation? Jag skulle säga att den bästa - och kanske enda prediktorn - för inflation är det värde som politikerna bestämt att inflationen ska ha. Det finns mycket som politikerna inte kontrollerar, men inflationen tillhör inte en av de variabler som står utanför politisk kontroll.

Milton Friedman uttryckte sig på följande sätt: "Inflation is always and everywhere a monetary phenomenon". Med det menade han att politikerna ytterst har kontroll över tryckpressarna och att inget - absolut inget - kan stoppa en regering som vill försämra penningvärdet.

Varför förs det ändå en diskussion om att den tekniska utvecklingen i grunden har förändrat spelreglerna i ekonomin och om att vi kommer att få leva med nollräntepolitiken för evigt?

Jag tror det handlar om att tidsperspektivet saknas. Den tekniska utvecklingen i vår tid är givetvis unik på sätt och vis, men den är inte unik som teknisk utveckling betraktad. Maskiner har alltid ersatt mänskligt arbete. Då var antagligen övergången från det agrara samhället till det industriella en större omställning. Vad som nu händer är att var och en i någon mening övergår till sin egen täppa igen.

Det är svårt att spåra tekniska förändringar i de historiska inflationssiffrorna. Desto lättare är det att spåra politiska händelser. Första världskriget, andra världskriget och vänstervågen mot slutet av 60-talet har alla satt sina spår i ekonomin. Tekniken lyser med sin frånvaro.

Med detta inte sagt att tekniken är betydelselös för ekonomin i stort. Den kanske allra största ekonomiska förändringen så här långt - industrialiseringen - var inducerad av teknikförändring. Ändå krävdes det två världskrig och en ideologisk kantring till vänster för att i någon större utsträckning rubba inflationens förankring strax över nollstrecket.

Behöver vi mer bevis för att politiken och medborgarnas syn på inflationen i alla tider varit den avgörande faktorn för var inflationen hamnar? Skulle det under de senaste 20 åren ha skett en så stor förändring av produktionsförutsättningarna att tekniken börjat inta rollen som den avgörande faktorn?

Den som påstår det har bevisbördan. Vi vet att politikerna från 1990 och framåt betonat stabilt penningvärde som en avgörande framgångsfaktor för ekonomisk utveckling. Kan det inte vara så att politikerna faktiskt lyckats med det man föresatt sig - att hålla nere inflationen på låga tal? Studerar vi de olika centralbankernas framgång i detta värv ser vi att de i allt väsentligt har lyckats pricka sina mål. Möjligen med undantag av Japans centralbank.

Detta leder oss till nästa fråga - vilken som är den mest sannolika inflationen och räntan. Jag skulle vilja påstå att den mest sannolika inflationen trots allt är den som utgör Riksbankens inflationsmål, två procent. Vilken är då den mest sannolika räntan? Även här kan vi svara att den med stor sannolikhet ligger på två procent plus produktivitetsförbättringen - som i dag trendmässigt ligger på 1,0-1,5 procent årligen. Vilken är då den mest sannolika boräntan (och nu kommer vi in på en fråga där många märkligt nog hyser en helt annan uppfattning än jag)?

Den mest sannolika boräntan är marknadsräntan plus bankernas långsiktiga räntemarginal på bolån. Och historiskt har denna marginal legat någonstans mellan 1,0 och 1,5 procent. Detta leder oss till den väldigt kontroversiella slutsatsen att den mest sannolika boräntan över tid ligger någonstans mellan 4,0 och 5,0 procent.

Under vissa perioder kan den komma att ligga lägre och under vissa perioder kan den komma att ligga högre. Som bolånetagare vore det dock korkat att utgå från att den ska ligga någon annanstans än just mellan 4,0 och 5,0 procent. Om politikerna sagt att inflationen ska ligga på 2,0 procent och om allmänheten tycker det är en bra nivå kommer inflationen förr eller senare att hamna där.

En bostadsmarknad där vare sig låntagare eller långivare planerar för att räntan långsiktigt ska ligga på 4,5 procent är därför inte stabil. Detta innebär inte att det nödvändigtvis handlar om en bubbla i klassisk mening, bara att många inte kommer att ha råd att bo lika mycket när räntan återvänder till sin långsiktiga jämviktsnivå.

Eftersom somliga banker har lånat ut pengar till personer som inte skulle ha valt att konsumera lika mycket bostad om deras räntekostnader varit i enlighet med den långsiktiga trenden finns det ett problem. När boräntan åter stabiliserar sig runt 4,5 procent kommer många att göra justeringar av sitt konsumtionsmönster. Detta kommer att få betydelse för den makroekonomiska utvecklingen i Sverige. 

Ingenting är annorlunda nu jämfört med tidigare perioder, då räntan under lång tid varit låg eller obefintlig. Den som tror det bortser från att vi redan upplevt långa perioder med låg ränta och inflation, eller vad sägs om 1924-1929. Trodde vi även då att allting var annorlunda den här gången?

Kommentarer till detta inlägg